enheltovanligmammas

Vaknade ännu en morgon av skön poesi från dottern. En härlig känsla likt upplevelsen av en porlande sommarbäck en vacker dag innfann sig då hon vrålade:
-HEJ JAG ÄR DR BAJSKORV OCH JAG ÄR EN GLAAAAAD SKIT!!!!

Idag stod bvc på schemat. Herrejösses, jag bad till högre makter att vi skulle klara av att bete oss som mänskliga människor hela halvtimmen vi skulle vara där. 4-års kontroll och vaccination av den lillaste. Jahapp, bra att traska iväg då.  
4-åringen pratade förväntansfullt om vad hon skulle få göra, hon skulle få rita och fixa. Jag lyssnade med ett hundradels öra samtidigt som jag fortsatte be om en släng normalitet så att den stackars 4-åriga kraken skulle få GODKÄND-stämpeln i pannan av bvc-tanten. Bvc by the way, hur skullle man klara sig utan dom? Det är som en statligt anställd mys mormor som tittar på en med sina godhjärtade ögon och svarar (varje gång man ringer trots att det gäller olika saker varje gång)
-Äsch, det där fixar du! Du har ju gjort det där förr!
Ja men hallå, det är en ny männskovalp denna gång som av nån märklig anledning fick en helt annan personlighet än de 37 andra! Och mina bröstvårtor var faktiskt befintliga innan diandet av denna valp startade! Och dessutom blödde dom inte! Faktiskt inte ett endaste dugg! Dom bara fanns där. Inte ens infekterade var dom! Lovar!
När den första inåtkönade valpen anlände ringde jag panikslaget till bvc och gastade:
-Och var faaaan är bruksanvisningen till den här då??!! Jag har bara fått pojkbäbisar innan, jag vet inte ens vems den här är!?
Jag kunde höra hur tanten smålog på andra sidan luren och sa med len röst:
-Äsch det där fixar..
-NEEEEEEJ!! Det här fixar inte jag!! Säg inte att jag fixar det här, valpen har ju inget kön, hur tvättar man den? Den har ju bajsat!
Med ens hörde jag hur tanten drog efter andan och började pedagogiskt förklara hur man tvättar en flickbäbis...hon avslutade samtalet med en försiktigt undran om synsättet att barnet inte hade nåt kön..hon menade att jag var av samma sort så hur förvånad kan man va..jag la på.
Herregud, de andra har ju haft könet utanpå liksom, hur fel kan man göra vid tvättning.
Men i alla fall, 4-åringen skuttade glatt in på rummet med bvc-tanten och jag bad ännu en gång om att hon inte skulle kläcka nån kommentar som skulle få fosterhems-konsekvenser.
Jag följde efter med den lillaste som av nån underlig anledning måste känt på sig att det var läge att sköta sig i det 2 kvadratmeter stora rummet för hon gjorde precis tvärtom. Hon klättrade överallt, skrek, slängde kritor och var allmänt hyperaktiv. När det var dags för hörselkontrollen tittade tanten på mig och den lillaste och gav en menande blick mot dörren.
- jaha ja vi går ut och väntar lilla gumman sa jag till 4-åringen samtidigt som jag vände mig mot bvc-tanten för att försäkra henne om att hon inte alls behövde ställa tre diagnoser på den lillaste, hon brukar faktiskt vara jättelugn och snäll ljög jag.
Efter en stund kommer 4-åringen ut med ett klistermärke i handen.
-Jag var jätteduktig mamma, sa hon stolt. Jag har ingen hörsel!
hahah det är min dotter det:-)
Jag tittade på tanten innan jag samlade ihop mina avkommor för att kolla av att dom fortfarande var i min ägo. Visste inte om jag skulle få en stämpel i pannan, insane in the brain, samtidigt som barnen blev inlåsta i värdeskåpet på bvc tills mamman tagit sitt förnuft till fånga och blivit klok. Inte förräns dess skulle vi återses vilket skule innebära aldrig. Jag skulle precis till att bryta samman när tanten sa:
-hej då, vi ses när barnen fyller 5 och 2 år!
Jaaaa, jag tog valparna det fortaste jag kunde och sprang med ilfart ut från dörren. Fortsatte springa hela vägen hem. Fick dock springa tillbaka och hämta barnens yttrekläder. Men lite motion har ju ingen dött av....fast jag dog nog.

Jag och Evertti låg som varje kväll på golvet och gjorde ihärdiga armhävningar och 212 sitt ups var (läs satt som två deghögar i soffan och hörde inte varandra pga av allt chipsknastrande och smågodistuggande) och när vi pratade om att vara fit inför beach 2011 tyckte vi att det var dags att hämta läsken oxå. Nåja vi båda svor ju samtidigt på att bättra oss och vara i toppform lagom till värmeböljans härliga framfart. Evertii tittade lite skeptiskt på sin chokladfrossande fru varpå denne kändes sig manad till ett oerhört genomtänkt försvar:
- Va?! Vaddå? Du kommer ju ha världens läckraste fru ju! Klart jag kommer börja träna, tänk dig bara i sommar när jag ligger där på stranden och solar med min tajta fitta......Eh VA?? gastade Evertii innan jag hann längre. Med din tajta vaddå??!!! 

 Jag släppte blicken från chipspåsen när jag såg något som kravlade på golvet för att försöka hitta hakan som ramlat av. 
Hahahah jag menade såklart min tajta fitta kropp! Alltså jag ska vara fit till sommaren....hahah jag hyperventilerade samtidigt som jag försökte få  till någon sorts förklaring men Evertii var redan svårt traumatiserad av mitt uttalande (okej eller inte, han är rätt van vid suspekta uttalanden från undertecknad)
Så nu vet ni gott folk, gå förbi min baksida på egen risk i sommar, kan hända att jag ligger på altanen i solstolen iklädd min tajta.....fitta. :-)

Alltså......trots att man arbetat på inom samma område i ungefär sjuhundra år så verkar det som om man blir totalt förståndshandikappad så fort man får en skylt där det står PRAKTIKANT. Plötsligt kommer man inte ens ihåg vad man heter eller var man är och allra minst varför?! I samma sekund som man fäster skylten i sjukhusbussarongen så säger de få hjärnceller man har: jaha, nä men om man skulle ta och förtvina i ungefär 8 veckor och 4 dagar och återuppstå när praktikantskylten åker av. (ja jag hoppet är det sista som lämnar en sägs det ju) När en av mina handledare presenterade mig sa han att jag kom från sär vux, ingen aning om vad han grundade det på men jag tog det absolut inte personligt, han blandade nog bara ihop mig med någon annan praktikant han haft som var gravt slösinnad.

När jag skulle ut på den första praktiken så sms:ade jag med min handledares fru och då skojade vi om att han jag skulle se min handledare som både mentor, gud och guru. Jag skrev tillbaka och lovade att jag skulle tillbe och knäböja för honom. KNÄBÖJA liksom! Hur fan tänker man?! Jag menade såklart dyrka. Jag fick inte alls äta upp det under min praktikvecka och det bästa av allt var att jag hade ett besök hos tandhygienisten samma vecka vilket gjorde att jag fick oerhört ont i käkarna. Jag har även fått problem med knäna nu under min studieperiod eftersom man sitter mer än vanligt, jag har verkligen fått jätteont. Så.......en kväll när jag kom hem efter praktiken la jag mig på soffan och bara kved av mina obehgliga krämpor. Evertti frågade var det va och jag svarade:
- Jag har så fruktansvärt ont i käkarna och knäna!
-Jaha, sa han och hans asiktsuttryck var minst sagt av det skeptiska slaget.......fick du inga knäskydd när du knäböjde? frågade han och såg mäkta road ut. Med ens kände jag hur hans empatiska förmåga slutade att existerad.

Ja vad säger man.....jag är väl inte den första praktikanten att knäböja i så fall? :-)