enheltovanligmammas

Åh denna underbara dag berikades med lite härligt adventsbakande. Julstämningen var på topp med vacker julmusik flödandes ur högtalarna och saffransdoft som spred sig till varje vrå. Mm..härligt härligt....
Resultatet blev som synes nedan en smärre katastrof!
Men varför gråta över brända lussebullar när man kan låta bli? (okej,jag erkänner jag grät)
Det är nästan lite komiskt nu när man fått lite distans till det hela. Herregud,vad gör väl en lite knaprigare variant av de klassiska kusarna?
Och saffran...ja saffran,det står ju nästan bortskänkes på paketen. Det gör ju inget om ett eller ett par paket går till spillo. Det är ju så förbannat häääääääärligt med lussidussibullisar...FÖRBANNAT!
Det gör ju inget heller att degen skulle jäsa i två omgångar,vad kan vara mer spännande än att försöka underhålla en 3-åring medans degen jäser och jäser och jäser och jäser och jäser. FÖRBANNAT!
Så...kontentan av det hela blev inte bara en underbar bakdag utan även en lärorik dag för min dotter.
Hon besitter nu höga kunskaper inom svordomens konster.
Jag måste tillägga att bilden är smickrande,de var ännu mer brända i verkligheten.

Men hoppet är det enda som aldrig sviker,nästa år kanske vi ger oss på lussebullebakning igen. Kanske...

Min son alltså......såååå störtskön. Jag har en sambo här hemma (Everttii) som har engagerat sig i ett projekt kallat utebelysning. Han fixar och donar med denna belysning,kollar timern,byter ut lampor ja jag vet inte hur mycket man kan fixa med en utebelysning egentligen?? Hans fixande har inga som helst begränsningar. Detta är något som inte bara jag noterat,det har tydligen inte gått helt obemärkt förbi min tio-åriga son heller.....
Häromdagen:

Sonen: Asså....håller du på med utebelysningen NU IGEN???.....du är ju typ därute tjugofyrasju .....
Sambon (spelar dummare än vad han är *förlåt Everttii*) och säger:
-Jaha...vad menar du nu..tjugofyrasju?...vad är det för nåt?...

Sonen tittar på honom ,himlar med ögonen och svarar:
-Ja, du är ju typ därute heeeela tiden. Asså,från tolv på natten till sju på morgonen. Det blir ju tjugofyrasju....!!!!

Han vänder sig om till mig ,skakar på huvudet och säger:
- Men åhhh...Niko fattar ju ingenting!!

Ha ha ha jag älskar min son. Han påminner så mycket om någon...vänta jag kommer snart på det...nu har jag det!....MIG  :-)

Min mobil ringer främst av två anledningar:

1. Mamma

2. Någon som ringt fel (ibland kan det även vara skola eller dagis om barnen brytit något)

Häromdagen rang det (ja i min värld heter det rang) och det var inte mamma. Det var Anna, hon hade ringt fel.
Men under samtalets gång kom vi på att vi faktiskt känner varandra.
Jag berättade att jag varit iväg och vaccinerat barnen. Anna var snäll och informerade om att hennes väns 8-åriga dotter blivit halvsidesförlamad efter vaccinsprutan.
Oj då tänkte jag men för att skyla min oro utbrister jag:
Åh fan,då vet jag vad det beror på om barnen ser lite hängiga ut sen när jag hämtar dom. Ha ha ha ha...tyckte jag.
Det tyckte inte Anna.
Samtalet avrundades med att jag bad om ursäkt för min dåliga humor och jag hoppas innerligt att nästa gång det ringer så är det mamma.

Min dotter är rätt kul. Härom kvällen när vi satt i soffan och tittade på tv så hade hon en skål med vindruvor. Storebror böjde sig fram för att ta en druva,varpå min donna hastigt drar undan skålen och utbrister;
JÄLA SNORRE.....blicken sviker inte tv rutan en endaste hundradel och skålen sitter krampaktigt fast i hennes ägor.
Som den goda mor jag är kastade jag mig insinktivt på golvet och vred mig av skratt. Storebror gick igenom en fas av chock innan han kunde se humorn i det hela. Den fasen hade inte jag vett att genomgå.

Hon har en prinsessperiod just nu,allt ska vara glitter och glamour. Ju pråligare desto bättre. Men så fort hon gör sig det minsta illa utbrister hon;
Aj,min pyng! Lilla gumman,nu tar vi det här från början...Du är en tjej och tjejer har inte pung.
Men killarna (hon kallar sina brorsor så) har ju pyngor.
Ja killarna har pung men det är för att dom är...killar. Och du är tjej och har inte pung.
Senare samma dag var vi ute i lekparken med dagmammorna då jag plötsligt hör någon som vrålar;
AJ MIN SNOPP! Eh...hi hi...ja vi pratade lite om det där hemma försökte jag smått skamset förklara. Jag stegade fram till min dotter och säger lite försiktigt,gumman vi pratade ju om att du är tjej och.... Ja,avbröt hon mig, jag har ju ingen pyng, jag har en snopp.  Mitt blommor och bin uppdrag kändes plötsligt katastrofalt misslyckat. Jag får väl hyra in någon auktoriserad könsförklarare istället. Finns det någon som har det jobbet?

Ekorrn satt i granen skulle skala kottar....hoppa han från tallegren.....
Hur många tallegrenar finns det i en gran liksom?!?

Idag var vi på julmarknad. Det var jag och mina tre minsta som åkte med en vän och hennes barn. För det första,hur mycket julstämning kan infinna sig i 6 plusgrader och duggregn???
För det andra, vet inte var dom hade hittat tomten men det var ingen lek alltså. En riktig situation-stockholm-tomte.
Inte en enda tand fanns att skåda i det svårt sargade plytet. Jag fick lova barnen att tomten inte skulle komma på julafton för att dom skulle sluta gråta. Så nu får vi väl ha en julhare eller något istället. Tack Tyresta julmarknad,tack!!
När vi kom hem så berättade min dotter för sin far om den traumatiska upplevelsen på julmarkanden...pappa,vi såg tomten, hon tittade med ögonen i kors och satte läpparna framför tänderna sen sa hon; ha såg ut såhär,jag vill inte ha några julklappar av tomten. Ha ha ha ha ha ha

Såg på postkodmiljonären.
Frågan löd: Vilka av dessa lökar är mest avlånga till formen?
Jag vet! Mina!
Ska genast ringa in mitt svar.
Undra vad jag vinner.

Mina vänner,mitt huvud är inte bara fyllt av galenskaper, nej icke sa nicke där finns även gott om plats för diverse tvångstankar. Ja det är lite skämsigt men jag erkänner,jag är INTE perfekt (jag förstår om er bild av mig plötsligt fallerade ut i ett hav av besvikelse) Mina tvångstankar består främst av två huvudkategorier:
Mina barn och handtag

Jag får för mig ungefär trettisjutton gånger per dag att jag har haft ihjäl mina barn på olika sätt. Alltså haft ihjäl dom på ett inte-meningen-haft-ihjäl-dom-sätt. Tex när jag varit ute på promenad med barnvagnen,ja då är jag övertygad om att jag orsakat minst en eller två hjärnskakningar på resenärerna. Eller när jag stilla vaggat mitt lilla barn till sömns nynnandes på en lugna favoriter-klassiker,ja då börjar jag tänka...var det verkligen en ballad från lugna favoriter? Eller vaggade jag henne vrålandes hes till en dänga från Metallica? Och ja,vaggade jag henne verkligen? Och plötsligt står jag där helt övertygad om att hon nu har baby shaken syndrome och att jag nu måste vända mig till hjälpmedelscentralen så fort min dotter är i behov av något.
Jag är inte säker,men jag börjar ana att jag är svartlistad på sjukvårdsrådgivningen. Jag har för mig att man behövde knappa in hela sitt personnr förut men nu när jag bara hunnit till de två första siffrorna så kommer det en röst som säger: numret har ingen abonnent och förresten, nej Annelie du har inte haft ihjäl dina barn.
Ha ha jag har faktiskt en vän(!) som varje gång hon svarar börjar just den frasen: nej du har inte haft ihjäl dina barn,hur är det annars? Ha ha

Min sambo (eller jag föredrar att kalla honom inneboende för det är ju faktiskt ganska snällt av mig att låta honom vistas här i hemmet) men i alla fall...jag kan säga vad som helst till honom och han tar mig alltid i försvar. Jag skulle tex kunna säga; Älskling,jag råkade köra lite för fort så barnen ramlade ur bilen och när jag skulle plocka upp dom igen så råkade jag istället backa över dom två gånger.
Han skulle bara svara; Ja men gumman,det var nog inte så farligt. Det var ju inte din mening. Jag är säker på att man kan få dom till ett stycke igen.

En vän förklarade att det är ju för att han litar på mig som han inte blir orolig. Jag tror mer att det har o göra med att efter snart nio år av galna tvångstankar så har han hört det mesta. Nu lyssnar han inte längre.

Mitt hem är fyllt av popcorn..
Dom dyker upp lite varstanns,en i varje vrå. Popp popp.
Var kommer dom ifrån????
Vem har planterat dom i  mitt hem?
Såg inga på visningen...
Vart man än tittar så sitter där ett litet popcorn.
Och dom kan prata. I alla fall majoriteten av dom.
Dom har en massa krav.
Dom vill bli tröstade.
Matade. Bytta på. Kramade.
Är ett popcorn tillfredställt börjar genast ett nytt att ljuda.
Men jag gillar popcorn. Lyckligtvis.
Fast chips är oxå gott.

Stod i sovrummet och bäddade sängen. Precis när jag lagt överkastet till rätta springer min 3-åriga dotter in och lägger en KRÄKS rakt på överkastet....utan ett ord vänder hon om och försvinner. Eh...okej...så kan man ju oxå göra...själv blev jag knappt förvånad och det säger väl en hel del ...men det är lite så livet känns ibland. Hur mycket man än försöker fixa och dona så får man av någon underlig anledning alltid börja om från början. Jag brukar säga att städa när man har småbarn är som att skotta i snöstorm- heeelt omöjligt!

Måste berätta om något ironiskt som hände mig en dag (jag känner mig nu redo att prata om det då jag har hunnit beareta det hela ett tag)
Låg i sängen och hade en sån där tokdeppdag...kände mig så fruktansvärt ensam,typ ensammast i hela universum. Då när jag låg där fullt upptagen av självömkan såg jag en lite fluga som surrade omkring i sovrumstaket. Tänkte för mig själv,det är du och jag lilla vän. Det är vi emot världen.
Vi ska kämpa tillsammans!
Då flög flugjäveln rakt in i lampan och brann upp!
Poff sa det så var det bara jag kvar.
Då var måttet råget för min del,grät hela dagen. Och jag gillar inte ens flugor.

Jag måste bara ta tillfället i akt och hylla denna besynnerliga skinnkreation jag besitter.....herregud,vad gör det att det hänger och slänger litevarstans? Vad gör det att man snubblar på nåt vilket håll man än vänder sig åt? Det är varje kvinnas rätt att vara randig! Denna kostym har ju faktiskt i samarbete med min sambos (Everttis) kostym skapat ett härligt litet gäng av gosiga,söta,snoriga,bajsande,kräksiga,skrikande monster!
NÄ HIPP HIPP HURRA SÄGER JAG BARA! *blåser i min partyvissla*

Ja kära läsare,här är alltså jag...en helt ovanlig mamma som är stolt ägare till ett par prima randiga tuttar och ett stycke bakdel som av någon mystisk anledning sitter alldeles för nära knäna(?)....vart var jag när det hände??

Lite om min familj, här hemma vistas inte mindre än 4 st små männskovalpar och ett stycke sambo som jag absolut inte fick nämna vid namn. Det kan ju hända att alla mina 1 läsare känner igen honom då och det skräckscenariot vill vi ju inte vara med om...Länge leve självbestämmanderätten och respekt för varandras viljor! (han heter Niko )
Men jag kan kalla honom Evert bara för sakens skull. Eller han är finsk så det får bli Everttii.

Som sagt,4 småfolk är jag ägare till. Två av dom har inga tänder och det beror inte på att vi kör med någon konstig bestraffningsmetod här hemma utan det är naturen själv som gjort dom till tandlösa troll. Den större varianten av de tandlösa två är så gudomligt härlig när han på bestämdaste sätt hävdar sin rätt i detta hem! Utan tänder! Självklart blir han tagen på fullaste allvar trots sitt överskott av tandkött.....okej,jag erkänner,jag skrattar lite...men bara lite!

Den äldsta är bara helt underbar och perfekt på alla sätt och vis (jag har lovat att han får läsa min blogg) :-)
Den lilla kan inte läsa så jag kan skriva att hon är fruktansvärd. Nej jag bara skojade,hon är väldigt hjärtlig hon också. Ja herregud,mina små mumintroll,vad skulle jag göra utan dom?