enheltovanligmammas

Lugn och ro.
Underbara ord.

Min dag ser ut ungefär såhär:

Vaknar upp på morgonsidan till fåglarnas kvitter,helt utsövd efter en skön natts sömn.
Sätter mig på sängkanten,sträcker på mig,släpper en morgonfis och gäääspar.
Åhhh,ännu en sagolik dag att gå till mötes, tänker jag medan jag stoppar fötterna i ett par varma fårskinnstofflor.
Tar på mig morgonrocken samtidigt som jag nynnar på I'ts a beautiful day....
Dansar ut i köket,sätter på radion och brygger mitt morgonte.
Sätter mig ner vid bordet och slår ett öga i DN medans jag avnjuter min härliga kopp kamomillte.
Jag ser ut genom fönstret på dengnistrande vintervita dagen som bjuds och känner harmonin ta över min kropp.
Sträcker på mig än en gång och börjar lite smått fundera på vad jag ska förgylla denna dag med.
Kanske ska jag bara stanna inne...ta ett hett bubbelbad med lavendelolja och samtidigt avnjuta en strof av Beethoven.
Eller ska jag kanske vältra mig i soffan med en ask praliner och en romantisk komedi....

Okej,jag ljög.

Min dag ser ut ungefär såhär:

Vaknar i panik. Vad är klockan?! Varför har den inte ringt?! Slänger mig över väckarklockan bara för att upptäcka att jo,vi har försovit oss IGEN!
Okej,kastar mig ur sängen,snubblar på ett par barn,drar på mig det första jag hittar i klädväg.
Morgonkisssa? Vilket skämt,skriver det på min att-göra-lista istället.
Drar som en orkan genom rummen för att finna eventuella skolbarn som måste iväg.
Gomårrån!!!! Försöker dölja paniken i min röst medan jag drar på sonen kläderna.
-Men mamma,jag är faktiskt 10 år,jag kan klä på mig själv!
-Ha ha lite service har ingen dött av svarara jag smått hysteriskt och känner svetten rinna nerför pannan.
Sådär! I med frukost och iväg!
Det var det. Men är det inte nåt som fattas? Scannar av rummen ytterligare en gång.
Jaha ja,där ligger sex-åringen och snusar. Fan!
GOMÅRRÅN!!!! Samma procedur igen fast denna gång med den lilla hängandes vid bröstet och tre-åringen krävandes en vällingflaska.
Javisst,mamma fixar!
Vinkar av sex-åringen och funderar en kort sekund på om man inte skulle ta sig en morgonfika i alla fall.
Råkar då av misstag kasta ett öga på uret som visar på tok för jättemycket.
Okej,påbörjar renovering av tre-åring.
Borstar tänderna,utbrott,kammar håret,utbrott,välja kläder (herreguuuuuud!!!!!) måste ta med ett gossedjur, vet inte vilket hon ska välja,utbrott,strumporna knölar,utbrott,ytterkläderna är stora och jobbiga,utbrott,ångrade sig i valet av gossedjur och MÅSTE hämta ett nytt,utbrott.
Sådär nu är hon påklädd och klar.
Då....börjar vi med den lilla.
På med kläder,byter blöja,ammar,på med overallen,ner i vagnen,ut med vagnen,lillan bajsar och vi måste börja om!
In igen,av med overallen...
Tre-åringen ligger på golvet och vrålar.

Ja ungefär så ser en morgon ut hemma hos oss.
Men jag älskar mitt liv och jag vet att jag kommer att minnas dessa stunder på ålderns höst och tänka,va lyckligt lottad jag är som har så fina barn.
Och för all del oxå en fin Everttii.

Måste bara berätta...
Jag frågade min 10-åriga son vad han önskade sig av tomten.
Han svarade:
- Äh tomten? Det är bara en rödklädd fjant med lösskägg!

Men gissa vem som stod med stora ögon när tomten dök upp hi hi.

Så var det jul igen. En vit jul! När hände det sist?! Så mysigt,precis som när man var liten (sonen frågade, va fanns snö då????) Men herregud pojk, man är väl ingen hedenhösfigur som springer omkring här hemma. Okej att man blir kallad uråldrig men nån måtta får det allt va....

Satt och funderade lite igår....
Alltså,våra traditioner. Vad är grejen liksom?
Till midsommar dansar vi runt en jättestång med två gigantiska kulor ,hoppandes som grodor...
På julen köper vi ett träd fullt med skogens alla småkryp,tar in det i våra hem och pyntar det med glitter och...ja,vänta..hm..kulor! Sen dansar vi runt den (såklart) Till råga på allt så klär vi ut den gubbe som glöggat mest under kvällen och inte är i stånd till att säga nej, i vita och röda kläder samt ett jättestort skägg. Men visst,allt för barnen. Synd bara att majoriteten av alla barn är livrädda för tomten.
Till råga på allt måste man krama fanskapet!

Ehhh...ja nej alltså,jag bara undrar....vem har kommit på detta?? Förmodligen nån som rökt nåt olagligt.

Tänk att komma hit från ett annat land och bevittna dessa årliga galenskaper som vi svenskar stenhårt utövar och tror på. Jag skulle nog undra lite faktiskt...:-)

Mina barn fick Nintendo Wii I julklapp och Wii fit plus (ha ha inte alls mamma som önskat det)
I går spelade vi Wii sports hela familjen. Så kul.

Vi provade alla möjliga spel men pingis var överlägset roligast.
Jag var grym, om jag får säga det själv. Utklassade hela manliga delen av denna familj tillderas stora förtret.
Hoppade runt och smashade...svosch! Slam! Wiiee,mamma rules! Yeeeahh!!
Kom igång rejält där ett tag,kände mig som värsta JO Waldner! Om inte snäppet vassare he he.
Tills...
PANG!
Förstod knappt vad som hänt förrän jag hördevärldens illvrål.
Jag hade smashat Wii kontrollen rakt i bakhuvudet på min son.

Stackarn....behöver jag säga att han är en riktigt pappa-gris...wonder why...hm

Alla föräldrar vet ju att när det blir tyst i huset så är det nåt galet.
Så länge det vrålas,skrattas,grinas, ja då är allt som det ska.
Men....denna tystnad som stundvis infaller,den betyder att man ska släppa allt man har och rusa för livet och titta i varendra vrå vad som skett (ja för det är ju oftast försent när man väl hunnit dit)

En sådan tystnad inföll sig i detta hus denna snövita vintermorgon.
Det var så tyst och lugnt som det aldrig varit förr.
Jag gick runt i min morgonrock och kände mig riktigt harmonisk tills...jag kom på:
Det är TYST! Var är hon, den där nästan minsta som inte alls brukar vara TYST??????

Kastade mig fram och scannade av rum efter rum.
Jo där hittade jag en! Och där var en till! Och där ligger den minsta och sover.
MEN! Var är hon,den där tre-åringen som bor här????
Hm....hörde nog något innifrån storebrors rum.



Jag tror jag hittade henne....
Jag tror även att jag måste köpa en ny chokladkalender till storebror!

Såklart bannade jag henne mellan fnitter (läs asgarv) och kamerablixtar.
Det är rätt att fela så länge det roar mamma!

Jag och min underbara familj var på Eskilstuna djurpark.
Härligt väder och mycket intressanta djur att se på.
Vi gick runt ett tag och plötsligt kom vi fram till en stor hage med zebror.
Jag och killarna gick lite före Evertti som halkat efter med vagnen.

Då hör jag hur sonen ropar:

PAPPA! Vad är det som hänger där på zebran???? Nåt jääättestort! PAPPAAAAA!

Evertti som nu kommit fram till hagen ser smått besvärad ut när han till slut harklar fram:
-Eeh...det är....snabeln.
-Snabeln? undar sonen. Han ser lite konfunderad ut en stund sen säger han:
-Men varför har zebran snabeln DÄR?

(jag låg förstås på marken och fullkomligt garvade läppen av mig)

Evertti ville skynda vidare men barnen (och jag) stod kvar och tittade med förundrat öga på denna skapelse som sprang omkring med den mest gigantiska snabel som någonsin skapats.
Den släpade i marken. Verkligen!

När vi stod där började zebran visa intresse för en av honorna i hagen. Han började springa mot henne. Hon sprang.

Barnen tyckte det var kul att zebrorna lekte kull.
Jag fick knappt luft under mitt hysteriska skrattanfall.

-Titta pappa,sa dom..zebratjejen springer!

-Ha ha ha ha ha ha, ja vem fan skulle inte göra det, kved jag.

Jag vill härmed delge er alla min ursäkt......

DU har gett mig de finaste gåvor man kan få
DU har vandrat vid min sida genom livet
DU har aldrig svikit mig
DU har troget funnits hos mig
DU har stått ut med mycket
DU kom till mig som en vacker ros
DU är den enda jag har
Du kommer alltid finnas hos mig


Jag har inte behandlat dig som du förtjänar
Jag har inte visat dig hänsyn
Jag har inte tagit mitt ansvar för ditt välbefinannde
Jag har låtit dig stå ut med mycket lidande,ibland ren och skär smärta
Jag vet att jag aldrig kommer att få någon annan som du
Jag uppskattar dig för det du gett mig men..
Jag är inte alltid lycklig när du visar dig
Jag har gjort dig mycket orätt

Så...förlåt min kropp,förlåt!

Jag har ett intresse. Inte mina barn. Inte min man.
BLOCKET!
Jag älskar titta runt på blocket och hitta gamla möbler som ingen annan har.
Åh det är så roligt. Det är också ett väldigt enkelt och bekvämt sätt att handla.
Jag sitter framför datorn och Evertti åker och hämtar.
Perfekt!
Nja,jo jag får ju lite ont i baken (får nog köpa ny datastol,dock inte på blocket)

När vi fick reda på att vi blivit med hus så inredde jag såklart varenda vrå i huvudet långt innan vi var inflyttade (det gör väl allt kvinnfolk)
Jag var på det bestämdaste med att jag skulle ha en kökssoffa. Åh en gammal, vit kökssoffa som man kan ha en massa härliga kuddar i.
Men gud vad jag fick leta.
Började till slut undra om säljaren verkligen hann trycka på läggutannons-knappen innan köparen hämtat soffan och placerat den i sitt kök. Förannat!
Jag letade och letade,men så en dag...där var den! En alldeles underbar kökssoffa! Förvisso dalablå men jag såg inga prolem i det då jag älskar att måla och renovera gamla möbler.

Slängde mig på telefonen och jo,den fanns kvar! Och billig,bara 200 spänn! Va?!
Ringde omedelbums Evertti som var mäkta imponerad över min paniska framtoning,smått hysterisk skulle nog han vilja påstå. Inte jag.
Jag talade om att soffan var ganska stor,över 2 meter stod det nog i annonsen,jag var lite osäker.
Okej,sa Evertti jag tar den stora skåpbilen från jobbet så vi är säkra på att den får plats.
Men lite orolig var han  över hur han skulle få ner den till bilen men hoppades på att säljaren kunde ge ett handtag.
Bra, tänkte jag och satt ivrigt hemme och väntade.

Telefonen rang (ja rang) och jag skyndade att svara.
Everttii var på väg hem med soffan och bad mig möta honom utanför. Jag kastade på mig ytterkläderna snabbare än en brandman och for ut.
Evertti backade upp skåpbilen och öppnade dörrarna.
Sen frågade han;
Eh....den där annonsen...hur noga läste du den?


HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA  HA,jag skrattade tills jag nästan dog. Ja, skulle jag inte vara levande just nu så skulle jag själv trott att jag dog!

Everttii var inte lika road.
Jag tar den stora skåpbilen så vi är säkra på att den får plats...... ha ha ha ha ha ha ha:-)
Numera får jag hämta mina fynd själv...ingen aning om varför.....?????
Men den blev fin i dockvrån kökssoffan.

Jag och familjen var på  utflykt i Tyresta by skogarna. Väl framme vid grillplatsen fixade Everttii eld,vilket inte var några som helst svårigheter då han är uppvuxen i de finska urskogarna. Min finska djungel -George,kastar sig orädd ut i alla äventyr de svenska urskogarna har att erbjuda. Kan se honom framför mig, svinga sig fram från gran till gran i ett par tigerrandiga y-frontisar vrålandes aiaiaiaaaaaaa..ilainen...
Jag brukar skoja med honom och fråga vilken konserv han vill ha till middag idag, eftersom det var det enda han levde på när han växte under finska vinterkriget....he he...
Han brukar inte skratta. Tycker lite synd om honom,han har ingen humor,stackarn.

Men åter till utflykten.
Vi grillade lite korv och barnen lekte och hade kul. Verkligen en idyllisk plats men det var en sak som störde mig lite faktiskt....
Jag tycker att det är viktigt att man tar sitt ansvar och ser till att inte skräpa ner i naturen. Därför tog jag på mig uppdraget som sopansvarig.
Men jag förstod inte varför den som placerat skräplådan i skogen gjort locket så fasansfullt tungt!
Herregud,vad väntar dom sig,att Hulken ska dyka förbi och utflykta?

Men som den seriöse medmänniska jag är så kämpade jag på med betonglocket för att visa naturen min goda vilja.
Det smällde dessutom till rejält när locket stängdes vilket fångade alla medutflyktares uppmärksamhet.
Det är sannerligen en populär utflyktsplats.
Men! Ett uppdrag är ett uppdrag!
Då kommer min son plötsligt fram och frågar;

-Mamma,varför slänger du allt skräp i vedlådan?

Eh...vedlådan?.....jaha...eh...Niko!...Barnen! DAGS ATT ÅKA HEM!

Skitnatur.

Okej, Millan here it comes:

Evertti är i full gång med att renovera innertaket i vardagsrummet så då måste ju jag såklart dra mitt strå till stacken och göra av med en massa pengar på diverse inredningsartiklar.
Evertti i all ära men jag tror inte att han har den vildaste aning om  hur mycket jag offrar mig för att vi ska få ett fint hem.
Ja han hamrar och spikar till mitt i nätterna.
Okej, han tillbringar större delen av dygnet iklädd arbetskläder.
Och ja, han äter på stående fot för att hinna med så mycket som möjligt.
MEN! Vet han hur ont i fötterna man får efter en dag på Ikea????

Nåväl,spenderade dagen på detta gigantiska varuhus i jakt på ....ja vadsomhelst i princip. Matta,ljusstakar,gardiner,lampor....ja lampor ja.
Hm.....jag var ute efter en viss lampa som självfallet hade utgått ur sortimentet *morr*
Så istället fick jag nöja mig med mindre vackra vita lampor.
Men döm om min förvåning när jag öppnade kartongen och tittade- det stämde ju inte alls med exemplaret som var upphängt!
Vafalls?!
Kåpan var av plast och hade inte alls samma form som det var utlovat på förpackningen.
Nä nu! Vilket himlans lur!
Stod och vältrade mig i besvikelse när min vän plötsligt utbrast:

Men Annelie!
Sen fullkomligt garvade hon läppen av sig.
Jag höll lampan åt fel håll....hm...plastkåpan jag höll i var den som skulle sitta i taket....
Hehe......jag har aldrig påstått att jag är raketforskare:-)

Alltså,varför heter det mammaLEDIG ?

Mest troligt ett begrepp en karl kommit på.
När är man som mamma ledig liksom? Bara undrar....
Vad hände till exempel med rätten att bajsa när man är bajsnödig? (ja,jag bajsar ibland men det gör även kungen)
Och vem ljög och sa att sömn är ett måste för varje människas överlevnad?
Jag lever ju.....
En del undrar hur jag kan vara så smal trots min fyra männskovalpar och ja...vad behöver en människa för att frodas? Kankse lite mat? Kanske lite vila? Hmmm,där kan vi vara nåt på spåret...:-)
Stackars min sargade kropp,jag får verkligen be om ursäkt när jag använt den färdigt.

Tänk att vara en kropp och flytta till en människa. Svårt att hitta någon som skulle vårda en ömt. Lagom är bäst sägs det ju men hur lätt är det att vara lagom. Vad skulle man ha för alternativ...flytta in hos Arnold Scwarzenegger eller flytta in hos....mig?
Hm.... screw lagom,det existerara endast ytterligheter här i världen och det får väl även kroppar respektera för guds skull!   *svammel*

Men i alla fall....
Jag har ju försökt förklara för Everttii att det minnsan inte är någon dans på hallonknoppar här hemma på dagarna. Tror du inte karl utbrister;

Men JAG då? Jag JOBBAR ju....

Ja,buhu svarar jag och påpekar vikten av TACKSAMSAMHET över att han ens har ett jobb så som situationen ser ut i världen. Han ska egentligen ringa till sin chef och tacka honom för att han ens får jobba på jobbet.
Tycker jag. Det tycker inte Everttii. Denna stolthet karlarna envisas med att besitta.
Se på mig! Jag har ingen som helst stolthet men jag är glad ändå. Och tacksam.

Hur tror han att det känns för mig då? Jag måste slaviskt följa BÅDE glamour och days of our lives medan jag blir fullkomligt attackerad av dammråttorna. Dom har huggtänder,jag har sett dom!
Sen blir jag tvingad att gå och skåpäta hela dagarna så att jag mår jätte illa när det är dags att laga middag vilket JAG får göra. Men det är okej,jag ställer upp på det.
Alla sysslor efter middagen såsom badning av barn,läxläsning,sagoläsning,tandborstning,nattning m.m får ju Evertti ta. Han började ta sig lite ton ang detta,men då var måttet rågat för min del.
Herregud karl,du har ju inte träffat barnen på heeela dagen! Du ska enbart vara tacksam för att du får tillringa kvällarna med dom. Det är ju du som gjort dom.
Ahh,se karlar, dom vet inte hur man delar upp sysslor så att man får ett fungerande hem.
Tur att jag bor här.

Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.
Så sant som det var sagt.

Min uppfostringsteknik låter som följer:
När jag ber barnen om något så kontrar dom allt som oftast med en protest.
Jag kontrar med att säga tack snälla,innan dom hunnit protestera klart.
Fortsätter dom att protestera så fortsätter jag att säga tack snälla tills sysslan är utförd.
Ha ha ha ha dom blir vansinnigt irriterade vilket jag haft minimalt med förståelse för.

Tills......

Min tio-åriga son började köra med samma grej.

Sonen: Får jag leka med en kompis idag?
Jag: Har du läx....
Sonen: Tack snälla.  (jag får luren i örat)

Sonen: Får jag vara uppe och titta klart på south park?
Jag: Men det är skola imorgon så du.....
Sonen: Tack snälla.  (fortsätter titta och ignorerar mig resten av kvällen)

And it goes on and on.....


Ha ha ha ha ha :-)
Jag måste medge att jag tycker att det är skitroligt.
Som den goda mor man är så bryter man ut i ett gapskratt istället för att styra upp det hela.
Han får väl vara trött och ha ogjorda läxor.
Jag har ju roligt.

Åh denna underbara dag berikades med lite härligt adventsbakande. Julstämningen var på topp med vacker julmusik flödandes ur högtalarna och saffransdoft som spred sig till varje vrå. Mm..härligt härligt....
Resultatet blev som synes nedan en smärre katastrof!
Men varför gråta över brända lussebullar när man kan låta bli? (okej,jag erkänner jag grät)
Det är nästan lite komiskt nu när man fått lite distans till det hela. Herregud,vad gör väl en lite knaprigare variant av de klassiska kusarna?
Och saffran...ja saffran,det står ju nästan bortskänkes på paketen. Det gör ju inget om ett eller ett par paket går till spillo. Det är ju så förbannat häääääääärligt med lussidussibullisar...FÖRBANNAT!
Det gör ju inget heller att degen skulle jäsa i två omgångar,vad kan vara mer spännande än att försöka underhålla en 3-åring medans degen jäser och jäser och jäser och jäser och jäser. FÖRBANNAT!
Så...kontentan av det hela blev inte bara en underbar bakdag utan även en lärorik dag för min dotter.
Hon besitter nu höga kunskaper inom svordomens konster.
Jag måste tillägga att bilden är smickrande,de var ännu mer brända i verkligheten.

Men hoppet är det enda som aldrig sviker,nästa år kanske vi ger oss på lussebullebakning igen. Kanske...

Min son alltså......såååå störtskön. Jag har en sambo här hemma (Everttii) som har engagerat sig i ett projekt kallat utebelysning. Han fixar och donar med denna belysning,kollar timern,byter ut lampor ja jag vet inte hur mycket man kan fixa med en utebelysning egentligen?? Hans fixande har inga som helst begränsningar. Detta är något som inte bara jag noterat,det har tydligen inte gått helt obemärkt förbi min tio-åriga son heller.....
Häromdagen:

Sonen: Asså....håller du på med utebelysningen NU IGEN???.....du är ju typ därute tjugofyrasju .....
Sambon (spelar dummare än vad han är *förlåt Everttii*) och säger:
-Jaha...vad menar du nu..tjugofyrasju?...vad är det för nåt?...

Sonen tittar på honom ,himlar med ögonen och svarar:
-Ja, du är ju typ därute heeeela tiden. Asså,från tolv på natten till sju på morgonen. Det blir ju tjugofyrasju....!!!!

Han vänder sig om till mig ,skakar på huvudet och säger:
- Men åhhh...Niko fattar ju ingenting!!

Ha ha ha jag älskar min son. Han påminner så mycket om någon...vänta jag kommer snart på det...nu har jag det!....MIG  :-)

Min mobil ringer främst av två anledningar:

1. Mamma

2. Någon som ringt fel (ibland kan det även vara skola eller dagis om barnen brytit något)

Häromdagen rang det (ja i min värld heter det rang) och det var inte mamma. Det var Anna, hon hade ringt fel.
Men under samtalets gång kom vi på att vi faktiskt känner varandra.
Jag berättade att jag varit iväg och vaccinerat barnen. Anna var snäll och informerade om att hennes väns 8-åriga dotter blivit halvsidesförlamad efter vaccinsprutan.
Oj då tänkte jag men för att skyla min oro utbrister jag:
Åh fan,då vet jag vad det beror på om barnen ser lite hängiga ut sen när jag hämtar dom. Ha ha ha ha...tyckte jag.
Det tyckte inte Anna.
Samtalet avrundades med att jag bad om ursäkt för min dåliga humor och jag hoppas innerligt att nästa gång det ringer så är det mamma.

Min dotter är rätt kul. Härom kvällen när vi satt i soffan och tittade på tv så hade hon en skål med vindruvor. Storebror böjde sig fram för att ta en druva,varpå min donna hastigt drar undan skålen och utbrister;
JÄLA SNORRE.....blicken sviker inte tv rutan en endaste hundradel och skålen sitter krampaktigt fast i hennes ägor.
Som den goda mor jag är kastade jag mig insinktivt på golvet och vred mig av skratt. Storebror gick igenom en fas av chock innan han kunde se humorn i det hela. Den fasen hade inte jag vett att genomgå.

Hon har en prinsessperiod just nu,allt ska vara glitter och glamour. Ju pråligare desto bättre. Men så fort hon gör sig det minsta illa utbrister hon;
Aj,min pyng! Lilla gumman,nu tar vi det här från början...Du är en tjej och tjejer har inte pung.
Men killarna (hon kallar sina brorsor så) har ju pyngor.
Ja killarna har pung men det är för att dom är...killar. Och du är tjej och har inte pung.
Senare samma dag var vi ute i lekparken med dagmammorna då jag plötsligt hör någon som vrålar;
AJ MIN SNOPP! Eh...hi hi...ja vi pratade lite om det där hemma försökte jag smått skamset förklara. Jag stegade fram till min dotter och säger lite försiktigt,gumman vi pratade ju om att du är tjej och.... Ja,avbröt hon mig, jag har ju ingen pyng, jag har en snopp.  Mitt blommor och bin uppdrag kändes plötsligt katastrofalt misslyckat. Jag får väl hyra in någon auktoriserad könsförklarare istället. Finns det någon som har det jobbet?

Ekorrn satt i granen skulle skala kottar....hoppa han från tallegren.....
Hur många tallegrenar finns det i en gran liksom?!?

Idag var vi på julmarknad. Det var jag och mina tre minsta som åkte med en vän och hennes barn. För det första,hur mycket julstämning kan infinna sig i 6 plusgrader och duggregn???
För det andra, vet inte var dom hade hittat tomten men det var ingen lek alltså. En riktig situation-stockholm-tomte.
Inte en enda tand fanns att skåda i det svårt sargade plytet. Jag fick lova barnen att tomten inte skulle komma på julafton för att dom skulle sluta gråta. Så nu får vi väl ha en julhare eller något istället. Tack Tyresta julmarknad,tack!!
När vi kom hem så berättade min dotter för sin far om den traumatiska upplevelsen på julmarkanden...pappa,vi såg tomten, hon tittade med ögonen i kors och satte läpparna framför tänderna sen sa hon; ha såg ut såhär,jag vill inte ha några julklappar av tomten. Ha ha ha ha ha ha

Såg på postkodmiljonären.
Frågan löd: Vilka av dessa lökar är mest avlånga till formen?
Jag vet! Mina!
Ska genast ringa in mitt svar.
Undra vad jag vinner.

Mina vänner,mitt huvud är inte bara fyllt av galenskaper, nej icke sa nicke där finns även gott om plats för diverse tvångstankar. Ja det är lite skämsigt men jag erkänner,jag är INTE perfekt (jag förstår om er bild av mig plötsligt fallerade ut i ett hav av besvikelse) Mina tvångstankar består främst av två huvudkategorier:
Mina barn och handtag

Jag får för mig ungefär trettisjutton gånger per dag att jag har haft ihjäl mina barn på olika sätt. Alltså haft ihjäl dom på ett inte-meningen-haft-ihjäl-dom-sätt. Tex när jag varit ute på promenad med barnvagnen,ja då är jag övertygad om att jag orsakat minst en eller två hjärnskakningar på resenärerna. Eller när jag stilla vaggat mitt lilla barn till sömns nynnandes på en lugna favoriter-klassiker,ja då börjar jag tänka...var det verkligen en ballad från lugna favoriter? Eller vaggade jag henne vrålandes hes till en dänga från Metallica? Och ja,vaggade jag henne verkligen? Och plötsligt står jag där helt övertygad om att hon nu har baby shaken syndrome och att jag nu måste vända mig till hjälpmedelscentralen så fort min dotter är i behov av något.
Jag är inte säker,men jag börjar ana att jag är svartlistad på sjukvårdsrådgivningen. Jag har för mig att man behövde knappa in hela sitt personnr förut men nu när jag bara hunnit till de två första siffrorna så kommer det en röst som säger: numret har ingen abonnent och förresten, nej Annelie du har inte haft ihjäl dina barn.
Ha ha jag har faktiskt en vän(!) som varje gång hon svarar börjar just den frasen: nej du har inte haft ihjäl dina barn,hur är det annars? Ha ha

Min sambo (eller jag föredrar att kalla honom inneboende för det är ju faktiskt ganska snällt av mig att låta honom vistas här i hemmet) men i alla fall...jag kan säga vad som helst till honom och han tar mig alltid i försvar. Jag skulle tex kunna säga; Älskling,jag råkade köra lite för fort så barnen ramlade ur bilen och när jag skulle plocka upp dom igen så råkade jag istället backa över dom två gånger.
Han skulle bara svara; Ja men gumman,det var nog inte så farligt. Det var ju inte din mening. Jag är säker på att man kan få dom till ett stycke igen.

En vän förklarade att det är ju för att han litar på mig som han inte blir orolig. Jag tror mer att det har o göra med att efter snart nio år av galna tvångstankar så har han hört det mesta. Nu lyssnar han inte längre.

Mitt hem är fyllt av popcorn..
Dom dyker upp lite varstanns,en i varje vrå. Popp popp.
Var kommer dom ifrån????
Vem har planterat dom i  mitt hem?
Såg inga på visningen...
Vart man än tittar så sitter där ett litet popcorn.
Och dom kan prata. I alla fall majoriteten av dom.
Dom har en massa krav.
Dom vill bli tröstade.
Matade. Bytta på. Kramade.
Är ett popcorn tillfredställt börjar genast ett nytt att ljuda.
Men jag gillar popcorn. Lyckligtvis.
Fast chips är oxå gott.

Stod i sovrummet och bäddade sängen. Precis när jag lagt överkastet till rätta springer min 3-åriga dotter in och lägger en KRÄKS rakt på överkastet....utan ett ord vänder hon om och försvinner. Eh...okej...så kan man ju oxå göra...själv blev jag knappt förvånad och det säger väl en hel del ...men det är lite så livet känns ibland. Hur mycket man än försöker fixa och dona så får man av någon underlig anledning alltid börja om från början. Jag brukar säga att städa när man har småbarn är som att skotta i snöstorm- heeelt omöjligt!

Måste berätta om något ironiskt som hände mig en dag (jag känner mig nu redo att prata om det då jag har hunnit beareta det hela ett tag)
Låg i sängen och hade en sån där tokdeppdag...kände mig så fruktansvärt ensam,typ ensammast i hela universum. Då när jag låg där fullt upptagen av självömkan såg jag en lite fluga som surrade omkring i sovrumstaket. Tänkte för mig själv,det är du och jag lilla vän. Det är vi emot världen.
Vi ska kämpa tillsammans!
Då flög flugjäveln rakt in i lampan och brann upp!
Poff sa det så var det bara jag kvar.
Då var måttet råget för min del,grät hela dagen. Och jag gillar inte ens flugor.

Jag måste bara ta tillfället i akt och hylla denna besynnerliga skinnkreation jag besitter.....herregud,vad gör det att det hänger och slänger litevarstans? Vad gör det att man snubblar på nåt vilket håll man än vänder sig åt? Det är varje kvinnas rätt att vara randig! Denna kostym har ju faktiskt i samarbete med min sambos (Everttis) kostym skapat ett härligt litet gäng av gosiga,söta,snoriga,bajsande,kräksiga,skrikande monster!
NÄ HIPP HIPP HURRA SÄGER JAG BARA! *blåser i min partyvissla*

Ja kära läsare,här är alltså jag...en helt ovanlig mamma som är stolt ägare till ett par prima randiga tuttar och ett stycke bakdel som av någon mystisk anledning sitter alldeles för nära knäna(?)....vart var jag när det hände??

Lite om min familj, här hemma vistas inte mindre än 4 st små männskovalpar och ett stycke sambo som jag absolut inte fick nämna vid namn. Det kan ju hända att alla mina 1 läsare känner igen honom då och det skräckscenariot vill vi ju inte vara med om...Länge leve självbestämmanderätten och respekt för varandras viljor! (han heter Niko )
Men jag kan kalla honom Evert bara för sakens skull. Eller han är finsk så det får bli Everttii.

Som sagt,4 småfolk är jag ägare till. Två av dom har inga tänder och det beror inte på att vi kör med någon konstig bestraffningsmetod här hemma utan det är naturen själv som gjort dom till tandlösa troll. Den större varianten av de tandlösa två är så gudomligt härlig när han på bestämdaste sätt hävdar sin rätt i detta hem! Utan tänder! Självklart blir han tagen på fullaste allvar trots sitt överskott av tandkött.....okej,jag erkänner,jag skrattar lite...men bara lite!

Den äldsta är bara helt underbar och perfekt på alla sätt och vis (jag har lovat att han får läsa min blogg) :-)
Den lilla kan inte läsa så jag kan skriva att hon är fruktansvärd. Nej jag bara skojade,hon är väldigt hjärtlig hon också. Ja herregud,mina små mumintroll,vad skulle jag göra utan dom?