enheltovanligmammas

Jag och mina kära två barn vid det tillfället bestämde oss för att ta en liten promenix.
Det var härligt väder och allt kändes bara så där alldels underbart. Barnen beslutade sig för lite lek på granngården. Sagt och gjort,vi begav oss iväg och allt var frid och fröjd. Passade förresten på att ta lite bilder som jag tänkte bjuda på....

Sonen älskar att klättra i träd




Oj tänker ni,har en gren blåst ner från trädet alldeles utan anledning?! Ja det skulle man kunna tro men listen to this shit....
mellan dessa två bilder utspelades detta scenario:

Satt med dottern i sandlådan,fåglarna kvittrade och jag fick till en perfekt sandkaka,om jag får säga det själv.
-Mamma,titta vad jag kan,ropade sonen som klättrat upp i ett träd.
-Ja vad duktig du är gubben,svarade jag,slängde ett öga och fortsatte sedan med min kaka.
Sonen ropade igen:
-Mamma,titta vad högt jag kan klättra!
-Ja gubben, oj vad du kan! hojtade jag glatt tillbaka.
Sonen ropar en tredje gång:
-MAMMA JAG SITTER FAST!!!
-Ja gubb.....va? FAST?! Men för allsin dar!

Jag skyndar genast för att se vad som skett och när jag närmar mig trädet ser jag att sonens högra ben sitter fast som i ett skruvstäd. Han har fastnat med benet dubbelvikt mellan trädet och en av grenarna.
Jag ser paniken i hans ögon och förstår att det gör nog väldans in i helvete asont.
Jag försöker med all min kraft att bända loss benet men sonen bara skriker och börjar hinta om att han inte har någon känsel kvar i benet.
Gah! Vad gör man? Jo jag kastar mig på luren och ringer förstås till Everttii!
I vissa pressade situaitoner brister min kropp ut i ett väldigt hystersikt fnitter istället för att verbalt få fram hur panikslagen jag är. Detta är oftast inte till min fördel i någon som helst situation.
Everttii uppfattar dock att det är allvarligt (han kände förmodligen igen panikfnittret) skriker att jag ska ringa brandkåren!
Jag famlar med telefonen men hinner inte ringa någon endaste en förrän Everrttii åter är på tråden och vrålar:

Nån granne,ropa på nån granne som har såg!!!

Jaha,nån granne som har såg, tänker jag och börjar panikslaget se mig omkring.
Jag vet inte vad som sker men plötsligt ser jag Evertti komma springandes i brutalaste John Cleese stilen med höga knän viftandes med en såg!
Va fa...pratade inte vi nyss i telefon och du var på jobbet typ 20 min härifrån???
Evertti slungar sig upp bland grenarna och innan jag hann blinka så hade han sågat av grenen och sonen var fri!
Herregud,vi skrattade (jag) och grät (dom) om vartannat.
Sonens ben klarade sig som tur var men vi fick ha det under uppsikt då det inte riktigt var dess ursprungliga färg och storlek.
Resten av dagen lekte vi inne.